Marcus Lindqvist bloggar om NHL-ligan.

Okategoriserade

Sport var ett rationellt val av FM–ligan

28 feb , 2014, 19.19 Marcus Lindqvist

 

Vasa Sport spelar i FM–ligan nästa säsong, genom ett kontroversiellt, men fullständigt rationellt kabinettbeslut. Det finns många skäl att kritisera processen, men låt oss lägga känslorna åt sidan för en stund.

Det hade varit idealiskt om laget som vinner mästerskapet i Finlands näst högsta serie i vår hade erbjudits möjligheten att spela i FM–ligan. Det går knappast att föreställa sig vilken boom och vilken folkfest det hade skapat i Vasa eller S:t Michel om laget hade säkerställt sin plats i ligan genom ett mål i förlängningsperioden i den sjunde Mestisfinalen.

Tyvärr var det scenariot inte realistiskt. Det säger sig självt att FM–ligan vill granska nykomlingarnas ekonomi och förutsättningar att spela i den högsta ligan, som trots allt kräver en flera gånger större budget. FM–ligan har haft sina sorgebarn förut.

Det numera begravna ligakvalet som spelades för sista gången förra våren visade hur stor klyftan mellan FM–ligan och Mestis är, då Mestisvinnaren aldrig hade en chans ens mot ligans jumbo. Undantaget är ligakvalet 2009, då Sport lyckades ställa Ässät mot väggen.

Kritikerna hävdar att FM–ligan förstörde den idrottsliga dramatiken kring vårens Mestisslutspel genom att på förhand meddela att Sport avancerar. En poäng. FM–ligan kunde förstås ha gjort processen i förväg och meddelat vilka klubbar som kan bli aktuella för avancemang, ifall de vinner Mestistiteln. Men föreställ er situationen där TuTo och KooKoo inför Mestisslutspelet får veta att de oavsett hur det går inte kan avancera till FM–ligan. Som situationen är nu får den här vårens Mestisvinnare ansöka om att spela i FM–ligan säsongen 2015-2016, så det saknas inte alls insats i vår.

Dessutom måste det ju vara ytterst skönt för konkurrenterna om de kan knäppa Sport på nosen genom att besegra dem. Snacka om revansch.

Det är förståeligt att FM–ligan redan i det här skedet ville försäkra sig om att Sport kan börja förbereda sig för spel i FM–ligan. Det handlar om allt från att förhandla med sponsorer och planera nästa års budget till mer idrottsliga saker som att värva spelare. Sport har redan skrivit kontrakt med Tomek Valtonen som sin chefstränare, men behöver utan tvekan förstärka laget en del. Det är svårt att göra i april–maj, när de flesta ligaspelarna redan har kontrakt för nästa säsong.

Det sista FM–ligan vill ha är en liganykomling som blir en slagpåse, som KalPa var under sina första år tillbaka i finrummet (KalPa är i och för sig en slagpåse igen, mera om det längre fram). Det ligger inte i någons intresse.

Därför ligger det också en viss logik i att FM–ligan vill att Mestisvinnaren spelar en säsong till på den näst högsta serienivån, även om laget anses duga för FM-ligan. Det ger tid att förbereda sig för spel i FM–ligan, bygga laget och exempelvis genomföra nödvändiga renoveringar och utvidningar i hemarenan. Onekligen blir det svårt att sälja säsongskort och locka sponsorer för den extra säsongen i Mestis, men på vilket sätt skiljer situationen sig från åren då FM–ligan var sluten helt och hållet?

Sport var i och för sig ett väldigt logiskt val av FM–ligan. Ett intressant marknadsområde, en entusiastisk organisation som redan fått löften om utökat stöd av sina sponsorer och en ivrig supporterskara. Precis det som FM–ligan behöver för att piffa upp sin image, i ett skede där publikintresset verkar svalna och åskådarmängderna minskar. Dessutom kändes det trots allt som att FM–ligan var illa tvungen att ersätta Jokerit, för att få ett jämnt antal lag.

Det finns många som proklamerat att detta är döden för Finlands näst högsta serienivå. Sannolikt. I dess nuvarande form. Men det kan finnas ett liv efter döden.

Face it. Mestis är redan nu en farmliga, som är delad i två kaster. Dels finns det gräddan som består av TuTo, Sport, Jukurit och KooKoo. Dels finns det farmlag som LeKi, HCK, Kiekko–Vantaa och JYP–Akatemia som inte ens har ambitioner att slåss om Mestistiteln, för att inte ens nämna avancemang till FM–ligan. Lag som Hokki drömmer kanske om FM–ligan, men det är inte realism förrän om kanske 10–20 år.

Är det en sportsligt relevant ishockeyserie? HCK har använt 51, K–Vantaa 58 och LeKi 73 (!) spelare den här säsongen, vilket säger någonting om Mestis roll. K–Vantaa har några sydkoreanska spelare i laget, som är med endast för att klubbens sydkoreanska sponsor kräver det. Vad är det?

Då är det bättre att låta de seriösa klubbarna spela i FM–ligan och låta Mestis ta steget helt ut och bli en farmliga. Mestis behövs, men främst som ett steg i utvecklingen för unga spelare som blivit för stora för A–juniorernas FM–liga.

I förlängningen är det plausibelt att alla fyra i den nämnda tätkvartetten i Mestis (Jukurit ligger i och för sig sjua för närvarande) spelar i FM–ligan, då ligan signalerat en beredskap att expandera till sexton lag. En sluten serie som utvidgas med nya lag efter en revisionsprocess är den enda vägen att gå mot en mer välmående, proffsig ishockeyliga. Det är rationalitet i en värld där FM–ligans konkurrenskraft försvagats år för år.

Däremot löser inte en sluten serie de ekonomiska problem som ligaklubbarna dras med. Det största problemet är att klubbcheferna gör orealistiska satsningar, är för optimistiska vad gäller intäkterna och klarar inte av att göra sansade budgetar. När laget börjar förlora matcher, publiken sviker och säsongen tar slut i och med grundserien är katastrofen ett faktum. Så går det för KalPa andra året i följd.

I desperata försök att rädda sina skinn har KalPa, Ässät, TPS och HPK efter att slutspelsstrecket försvunnit utom räckhåll gjort sig av med sina bäst avlönade spelare. Det ser förstås löjligt ut och väcker allmän förargelse. Men vad har de för alternativ? Hålla kvar vid sina stjärnspelare (som kanske själva bett om en transfer) och sabotera inte bara den här och följande, utan även därpå följande säsong? Ilves – sist i fjol, i kampen om direkt slutspelsplats i år – exempel visar att det är möjligt att vända skutan snabbt.

För supportrarna kvittar det om laget säljer ut sina spelare. Åskådarna övergav jumbolagen redan i ett tidigt skede, när de märkte att det barkar åt skogen. De enda betalande åskådarna är säsongkortsinnehavarna – fastän de kanske inte alltid ids dyka upp på matcherna.

Det är ett av de största hindren för att driva en ekonomiskt framgångsrik idrottsklubb i Finland – i genomsnitt är finländska supportrar vindflöjlar, som troget går på match så länge det går bra, men som inte syns till i sämre tider. KalPa, Ässät, TPS och HPK skulle knappast ha sålt sina bästa spelare om hallarna varit fulla varje kväll av fans med banderoller som kräver att Niklas Hagman, Ville Viitaluoma etc. stannar i laget.

Av samma anledning är den i och för sig goda idén om en kvalserie mellan de sämsta ligalagen och de bästa Mestislagen en dödfödd idé. Ja, Mestislagen skulle sannolikt dra fullt hus till sina matcher. Nej, ligalagens supportrar skulle inte bry sig det minsta.  Kudos till Ilvesfansen som orkade stödja sitt lag i ligakvalet i våras, men jag tror inte det skulle fungera i en längre kvalserie. Tyvärr.

Det har förts på diskussion att FM–ligan skulle förbjuda klubbarna att dumpa fler spelare än en viss andel av sin totala spelarbudget (lycka till med att övervaka det, med hemliga spelarlöner och budgetar). Men det är ingen mening utan ett lönetak, som begränsar hur mycket klubbarna från första början tillåts satsa på spelarlöner. Om det fanns ett lönetak skulle det finnas färre slagpåsar och de mindre klubbarna skulle inte behöva satsa mer än de har råd med för att vara konkurrenskraftiga. Samtidigt finns det risk att FM–ligans konkurrenskraft i förhållande till grannländernas ligor skulle försämras. Men på riktigt: hur mycket konkurrenskraft har FM–ligan i förhållande till KHL i dagens läge?

I sista hand är FM–ligans existens beroende av – fansen. Därför kan Sport vara det som FM–ligan behöver för att vända den nedåtgående spiralen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommenteringen är stängd.