Efter att ha granskat några av de senaste årens sämsta spelaraffärer är det dags att gå vidare och lista de sämsta spelarkontrakten. Någon kunde ha trott att lockouten, möjligheten att köpa ut vansinniga kontrakt (tjena, Wade Redden) och det nya kollektivavtalet skulle ha minskat klubbarnas vilja att ösa ut pengar till höger och vänster. Icke så. Här är de tio sämsta kontrakten. Flera av dem är dessutom försedda med klausuler som gör att spelaren inte kan bli såld mot sin vilja, vilket ofta visat sig vara en black om foten för klubbarna.
1. Alexander Siomin, Carolina. Årslön 7 miljoner dollar i snitt fram till våren 2018.
Siomin är en begåvad humörspelare som kan leverera 30 mål – eller ingenting alls. Han trivs inte värst bra i sin nya omgivning: 1+5=6 poäng i 21 matcher hittills. Dyrbara mål.
2. Dave Bolland, Florida. Årslön 5,5 miljoner dollar i snitt fram till våren 2019. Begränsad no trade-klausul (Bolland kan tacka nej till att bli trejdad till vissa klubbar).
Floridas nya ägare ville visa fansen att han satsar på laget och öste omkring sig lite fyrk. Bolland är en tvåvägscenter som verkligen inte är värd 5,5 miljoner dollar per år i det här skedet av sin karriär. Har bara spelat 6 matcher i höst och stått för en assist. Valuta för pengarna. Florida har förstås inga problem med lönetaket så det kvittar.
3. Paul Stastny, St. Louis. Årslön 7 miljoner dollar fram till 2019.
Stastny skulle vara den effektiva, offensiva toppcenter som St. Louis saknat och som skulle förvandla laget till en Stanley Cup-vinnare. Men Stastny har, delvis på grund av skador, varit en grym besvikelse. 7+5=12 poäng i 21 matcher räcker inte. I stället är det Jori Lehterä som tagit över positionen som första center och som öst in mål tillsammans med radarparet Vladimir Tarasenko.
4. David Clarkson, Toronto. 5,25 miljoner dollar per år fram till 2020. Begränsad no trade och no movement-klausul.
Clarksons kontrakt var ett bevingat skämt i Toronto innan en enda match hade spelats förra säsongen. Han inledde som bekant förra säsongen med en tio matcher lång avstängning och inte heller den här säsongen fick en rysligt bra start: han drabbades av en fraktur i ansiktet i samband med en fight under försäsongen och spelet har haltat betänkligt i grundserien. 8+3=11 i 28 matcher.
5. Mikko Koivu, Minnesota. 6,75 miljoner dollar per år fram till 2018. No movement-klausul (han kan inte bli såld eller förflyttad till farmlaget mot sin vilja)
Ledsen, lejonkaptenen. Koivu är en duktig tvåvägscenter som vanligtvis har en fördelaktig skottstatistik när han är ute på isen. Men som första center med 6,75 miljoner dollar i årslön måste han vara mer effektiv. 5+8=13 poäng i 27 matcher räcker inte. Han borde göra en poäng per match för att förtjäna sin lön.
6. Nathan Horton, Columbus. 5,3 miljoner dollar per år fram till 2020. No movement-klausul.
Lite ledsamt att skriva det här. Horton var en grym spelare, en slutspelskrigare som innehade en nyckelroll när Boston vann Stanley Cup. Men 29-åringens karriär lär i praktiken vara över på grund av en ryggskada. Han spelade 36 matcher förra säsongen och var en skugga av sig själv. I höst har han inte spelat alls.
7. Ryan Nugent-Hopkins, Edmonton. 6 miljoner dollar per år fram till 2021.
RNG är ruskigt begåvad, men jag är bara inte övertygad om att han någonsin blir en stjärna som kan bära sitt lag offensivt. I höst har han 7+12=19 poäng i 28 matcher. Det är för lite. Om han inte producerar är han värdelös för sitt lag. Det hjälper förstås inte att Dallas Eakins visat sig vara en värdelös coach och att hela laget har det svårt.
8. Matt Carle, Tampa Bay. 5,5 miljoner dollar per år fram till 2018. Begränsad no trade-klausul.
Carle är en hyfsad back, men inte en 5,5 miljoner dollar per år-back. Märkväl att Carle får mer i lön än begåvade Anton Strålman.
9. Eric Staal, Carolina. 8,25 miljoner dollar per år fram till 2016. No trade-klausul.
Det kanske inte är så konstigt att Carolina hör till de sämsta lagen i NHL. Ledstjärnan Eric Staal öste som bäst in 40 mål per säsong, men hans karriär har gått utför redan ett tag. 6+9=14 på 23 matcher i höst. Bara sju spelare i NHL har större cap hit än Staal och bland annat Ryan Getzlaf, Phil Kessel och Zach Parise har mindre lön som räknas mot lönetaket. Då är ribban högre ställd än så här.
10. Andy MacDonald, Philadelphia. 5 miljoner dollar per år fram till 2020.
Det är ett faktum att Philadelphia har ett svagt försvar. Men MacDonalds kontrakt är i dyraste och längsta laget för en back som inte tillför något särskilt.
Hedersomnämnande: Tuomo Ruutu, New Jersey. Ruutu får 5 miljoner dollar i årslön, men det fina i kråksången för New Jerseys del är att Carolina betalar en knapp miljon av hans lön. Plus att kontraktet löper ut i sommar. Ruutu har varit ett hyfsat rivjärn, fast han aldrig riktigt uppnådde sin offensiva potential. Men nu är hans karriär definitivit på väg utför.