Teemu Selänne vill som vanligt ta tid på sig innan han besluter om han fortsätter ytterligare en säsong. Men det känns som att det här var sista versen i en sagolik karriär.

Det skulle vara så dags. Mer än någonsin förut gick det den här säsongen att se att han är 42 år.

Efter en hyfsad start försvann Selänne helt ur bilden och var kväll efter kväll helt osynlig. Det hjälpte förstås inte att han fick begränsat med istid  i en kedja tillsammans med Nick Bonino och Matt Beleskey – två spelare som aldrig kommer att bli misstagna för Jevgeni Malkin.

I slutspelet gjorde Selänne ett mål, ett onetimerskott i numerärt överläge från vänstra B-punkten – hans varumärke under många år. Tyvärr åstadkom han inte så mycket mer, även om han absolut inte kan beskyllas för Anaheims snabba sorti i slutspelet. Det ansvaret bär superstjärnorna Ryan Geztlaf och Corey Perry, som båda nyligen fick varsitt hisnande mångårigt miljonkontrakt.

Det är fortfarande tveksamt om någon annan finländare har ett lika bra målkorn och ett lika bra onetimerskott som Selänne, men hans rörlighet är inte vad den har varit. Selänne har blivit en mer mångsidig spelare och visat att han fortfarande har kapacitet att spela på den högsta nivån, efter att two line pass-regeln spolades och nolltoleransen mot interference infördes.

Det finns säkert många sämre spelare i NHL, men jag kan inte föreställa mig Selänne i en utfyllnadsroll. Minns hur Jari Kurri blev utbuad av publiken i Madison Square Garden när han under hösten av sin karriär åkte omkring på rinken. Det finns få saker lika beklagliga som stora spelare som fortsatte sin karriär alldeles för länge.

Det skulle troligen vara så dags för Selänne att lägga av nu och få ett värdigt avslut på sin karriär, såsom exempelvis Nicklas Lidström gjorde efter förra säsongen. Så länge vi minns Selänne som The Finnish Flash och inte som en kille som inte förstod att lägga av i tid.

Jag var säkerligen inte den enda som tappade hakan när NHL offenttliggjorde nomineringarna till priset som årets rookie, Calder Trophy. Det känns närmast ofattbart att inte Jonas Brodin finns bland de tre finalisterna.

Brodin har varit hur säker som helst i Minnesotaförsvaret. Enligt ett skämt som spred sig i sociala medier ansåg väljarna inte att han är en nykomling, för han spelade som en veteran. Det är ju alltså medlemmarna av hockeyskribenternas förbund som röstar.

Jag har en bättre förklaring. Minnesota spelar i västra konferensen, i samma division som Colorado, Calgary, Edmonton och Vancouver. Med andra ord spelar Wild en stor del av sina bortamatcher i Pacific-tidszonen, som ligger tre timmar efter östkusten. Minnesota ligger i Central-tidszonen, som är en timme efter.

Det betyder att många av Wilds matcher börjar när klockan är 23 på östkusten, inklusive Toronto. Faktum är att de flesta NHL-skribenter är baserade på östkusten. Tror ni att många av dem regelbundet sitter uppe för att titta på LA-matcher? Av den orsaken förekommer det alltid en snedvridning till östra konferensens fördel när NHL delar ut sina årliga troféer.

Inget fel på Brendan Gallagher, Jonathan Huberdeau och Brandon Saad. Men Brodin hade gjort sig förtjänt av priset. Inget fel på Anaheims Viktor Fasth heller.

Efter att ha fått välja först i NHL-draften tre år i rad var det säkert som amen i kyrkan att Edmonton bygger en ny dynasti och vinner minst en, eller kanske två tre Stanley Cup inom några år. Det kommer inte att hända. Tiden rinner ut.

Med Taylor Hall, Ryan Nugent-Hopkins och Nail Yakupov vid sidan om superlöften som Jordan Eberle, Magnus Pääjärvi-Svensson och Sam Gagner var det meningen att Edmonton bygger ett superlag, precis som Pittsburgh och Chicago byggt Stanley Cup-lag via draften. I somras valde också väldigt begåvade NCAA-backen Justin Schultz att skriva på för Edmonton. Men Edmonton stampar på stället – den här säsongen slutade Oilers tolva och utanför slutspelet ännu en gång.

Det offensivt begåvade laget saknar erfarenhet och ledarskap, i synnerhet i de bakre leden. Samtidigt som Edmonton inte kunde slå fel i sina förstaval, då Hall, Nugent-Hopkins och Yakupov var idiotsäkra val, har laget misslyckats i de senare omgångarna av NHL-draften. Teemu Hartikainen är ett av få fynd i de lägre omgångarna som delvis etablerat sig i Edmonton.

Jordan Eberles kontrakt gäller fram till 2019, medan Taylor Hall är kontrakterad fram till 2020. Däremot löper Gagners nuvarande kontrakt ut 2014, Schultz och Nugent-Hopkins 2015 och Nail Yakupovs 2016. De kommer alla att vilja ha en rejäl löneförhöjning.

Edmonton är ingen rik klubb och dessutom kommer lönetaket emot i något skede. Eberle och Hall får 6 miljoner dollar per säsong och helt säkert kräver den ovannämnda kvartetten lika mycket i lön. Det är 36 miljoner dollar för sex spelare, då lönetaket kan spekuleras ligga kring 64 miljoner dollar under resten av det här årtionde.

Det känns som att Edmonton måste göra något drastiskt om inte tidernas chans ska rinna ut i sanden. Ett alternativ är att byta någon av de begåvade forwardsstjärnorna mot en profilback, typ Shea Weber (jag hävdar inte att han är tillgänglig).

Minnesota lyckades till slut knipa en seger av Chicago i sin hemarena, men det satt hårt åt. Trots det känns favorittippade Hawks som ett nummer för stort för Wild.

Wilds bästa spelare i segermatchen var grovjobbare som Pierre-Marc Bouchard, Kyle Brodziak och Cal Clutterbuck, samt nykomlingarna Charlie Coyle och Jason Zucker. Wilds första kedja har varit oproduktiv i hela matchserien, frånsett då Coyle. Sett till matchserien har Zucker varit klart bäst och då var det ytterst lämpligt att han fick avgöra mötet med Chicago i sudden. Backparet Ryan Suter–Jonas Brodin, även han nykomling, har också varit utmärkt, men kan inte vara på isen hela tiden.

Lagkaptenen Koivu har 6 skott, 0+0=0 poäng och är -3 i 3 matcher. Plus fyra två minuters utvisningar. Zach Parise: 1+0=1, -1, 12 skott, 2 utvisningsminuter.

Koivu är den som nu måste kliva fram och leda sitt lag. Annars åker Wild på semester.

Mikael Granlund såg den senaste matchen från läktarplats, efter att hans Houston blivit eliminerat i AHL-slutspelet. Betvivlar att han får spela i det här slutspelet, ifall Wild inte drabbas av nya skador. Samtidigt som Granlund fått spela i farmen har jämngamla nykomlingarna Coyle, Zucker och Brodin slagit igenom i NHL den här säsongen. Problemet är det som ni säkert hört förut: Granlund är lite för långsam och liten till växten. Hans spel grundar sig på spelsinne och intelligens, inte fysiska egenskaper. Samtidigt är till exempel Zucker rysligt snabb på skridskorna, medan Coyle är storväxt och fysisk. Men månne inte Granlunds tid kommer, hans spelstil är bara sådan att han kräver mera tid för att mogna.

Efter att Vancouver förlorat den sjunde finalen mot Boston för två år sedan var jag övertygad om att laget firar mästerskapet inom några år. Nu, då Canucks är på väg mot sitt andra slutspelsfiasko inom lika många år, är det dags för lagledningen att se sanningen i vitögat – det här lagets zenit kom och gick.

Andrecentern Ryan Kesler är den enda spelaren som levt upp till förväntningarna, fast han precis återvänt från en långvarig skada. Däremot har förstakedjan med Daniel och Henrik Sedin än en gång vikt ned sig. Försvaret har varit en svag punkt länge och målvaksspelet kräver egentligen ett helt skilt blogginlägg.

I somras vägrade GM Mike Gillis att riva upp lagbygget, för han insisterade på att det i princip är ett gäng som kan vinna Stanley Cup. Chefstränaren Alain Vigneault fick också fortsätta. Det enda Gillis gjorde var att ge nya förstemålvakten Cory Schneider ett nytt, fett kontrakt.

Nu är lagledningen ställd mot väggen. Vancouver har kontrakt med 17 spelare till ett sammanlagt värde av 64 miljoner dollar, då lönetaket nästa säsong landar vid 64 miljoner. Går inte ihop. Då löper bland annat Mason Raymonds, Manny Malhotras, Andrew Alberts och Maxim Lapierres kontrakt ut efter den här säsongen.

Innan transferfönstret stängde spekulerades det om att Vancouver säljer högt avlönade Roberto Luongo, men det står nu klart att Canucks inte får någon ersättning för honom. Hans lön är alldeles för hög och hans slutspelshistoria alldeles för brokig för att någon skulle vilja ge mer än en säck puckar för honom. Det visade sig dock vara smart att hålla fast vid honom, då tilltänkta ettan Cory Schneider var skadad i inledningen av slutspelet. Schneider återvände till den tredje matchen mot San Jose, men floppade och fick åka i byte. Så nu har Vancouver två välavlönade, osäkra målvakter.

Dags för en rejäl ommöblering. Ironiskt förresten att Vancouver slås ut av San Jose, ett lag som delvis påminner om Vancouver. San Jose var laget som inför säsongen alltid tippades som en favorit, styrde och ställde i grundserien, men floppade i slutspelet. Kanske det här är San Joses säsong, då ingen längre tar laget på allvar? Antti Niemis chans att bevisa att det inte var trots att han var i mål som Chicago vann Stanley Cup 2010, utan tack vare honom.

Än en gång kan grundseriedominanten Chicagos Stanley Cup-jakt falla på målvaktsspelet. Corey Crawford släppte bara ett mål och tog några övertygande räddningar i den första matchen mot Minnesota, men målet var alldeles för enkelt. Det duger inte längre fram, när matcherna blir tajtare och målfattigare. Bara för Chicago att hoppas att Ray Emery tillfrisknar och i fortsättningen är redo att hoppa in ifall Crawford fallerar.

Minnesota har också målvaktsproblem, då ettan Nicklas Bäckström blev skadad i uppvärmningen inför game one. Josh Harding som i somras diagnostiserades med MS skulle kunna vara årets hjältesaga och spelade hyfsat i den första matchen, men det är tveksamt om han håller hela vägen när Hawks får i gång anfallet.

Vancouvers GM Mike Gillis ser däremot väldigt smart ut just nu, då han valde att inte sälja Roberto Luongo för en spottstyver innan transferfönstret stängde. Med Cory Schneider skadad är det inget fel på att ha en fullgod ersättare – även om Luongo inte var något märkvärdigt i den första matchen mot Sharks. Luongo fortsätter dock, för Canucks har inget alternativ.

Det är väl ingen nyhet att Toronto har målvaktsproblem. Det enda som kunde ha gett Leafs en chans mot Boston hade varit suveränt målvaktsspel, men det får laget tyvärr inte av James Reimer.

Anmärkningsvärt att Anaheim trots allt valde att köra med Jonas Hiller, i stället för sensationella nykomlingen Viktor Fasth. I och för sig var han hyfsad i game one, men fem insläppta mål i game two är för mycket. Dags att pröva Fasth?

Det går bara inte att vinna Stanley Cup utan bra målvaktsspel. Matcherna är så tajta och hårt försvarade att ingen har råd att skänka bort mål. Undantaget var förstås då Chicago vann Stanley Cup med Antti Niemi 2010. Tror mera på Pittsburgh i år  – om Marc-Andre Fleury håller hela vägen. Höll nollan i första matchen, så det ser lovande ut – även om Islanders kanske inte är den bästa mätaren.

Inte hemskt många, för att kort besvara frågan i rubriken. I allmänhet gillar jag inte att spekulera kring vilka NHL-spelare som kan vara aktuella för VM, för det är för mig synnerligen klart att ett proffs med minsta lilla självrespekt prioriterar framgång i Stanley Cup-slutspelet.

That said, Finlands landslag  skulle sannerligen behöva lite förstärkningar från NHL. Det är närmast på centerposition som det är ett gapande hål, då Jori Lehterä är skadad och Niko Kapanen och Jarkko Immonen tackat nej. Det skulle inte heller skada med en erfaren tvåvägsback.

Vem är då eventuellt tillgänglig? Här är en genomgång av de främsta alternativen.

Mikko Koivu, Minnesota

Står högst på lejoncoachen Jukka Jalonens önskelista. Minnesota inledde si så där, var i grym form i mars och steg upp till divisionsetta, men har hamnat i en svacka och riskerar att hamna utanför slutspelet. Senaste tio matcherna 3-6-1. Ligger i skrivande sjua i västra konferensen, med bara två poäng mer än Dallas, Detroit och Columbus. Hyfsat lätt schema för resten av säsongen, med fyra av sju matcher på hemmaplan. Men det krävs en skärpning. Koivu är dock sannolikt redo som en scout för VM ifall Minnesota hamnar utanför slutspelet.

Mikael Granlund, Minnesota

Får spela AHL-slutspel med Houston ifall Minnesota missar slutspelet i NHL. Riskerar i och för sig ändå att hamna i farmlaget när Dany Heatley och Matt Cullen återvänder efter sina skador.

Ville Leino, Buffalo

Ett stort frågetecken efter en säsong som präglats av skador. Buffalo missar slutspelet, men det är tveksamt om han är intresserad – Jalonen skulle knappast ha råd att tacka nej. Har dock spelat en hel del som ytter i NHL och det kan kräva en viss omställning för att spela center.

Tuomo Ruutu, Carolina

Inte hemskt sannolikt att Ruutu dyker upp i VM efter en svår säsong med höftoperation och axelskada, trots att Canes med all säkerhet missar playoffs. Ruutu har kunnat spela endast tio matcher den här säsongen. Förstås kan han också resonera tvärtom – att han är spelsugen efter en rumphuggen säsong. Ruutu har dock spelat mestadels som ytter under de senaste åren och kan ha svårigheter att ställa om sig för centerspel.

Jussi Jokinen, Pittsburgh

Inte en chans. Hade varit ett tänkbart alternativ om han stannat i Carolina, men Jokinens nya klubb Pittsburgh har redan säkerställt sin slutspelsplats och storfavoriten faller knappast ut i första omgången (vilket laget i och för sig gjorde 2012).

Saku Koivu, Anaheim

Inte en chans. Anaheim går sannolikt åtminstone till slutspelets andra omgång och även om Koivus säsong hade varit över hade han sannolikt tackat nej till VM.

Olli Jokinen, Winnipeg

Winnipeg löper stor risk att missa slutspelet, men OJ sade redan efter Vancouver-OS att hans karriär i landslaget är förbi.

Kimmo Timonen, Philadelphia

Flyers missar slutspelet, men Timonen är nog inte intresserad av VM. Har dessutom haft en del små skavanker.

Toni Lydman, Anaheim

Är inte tillgänglig och knappast heller intresserad av VM.

Sami Salo, Tampa Bay

Tampa Bay missar slutspelet, men Salo tackar ändå nej till VM.

Teemu Selänne, Anaheim

Inte tillgänglig, inte intresserad.

Av de finska utespelarna i NHL är det närmast Lauri Korpikoski, Antti Miettinen och Lennart Petrell som kan vara tillgängliga. Däremot får Finland sannolikt välkommen förstärkning på målvaktsposition: Pekka Rinnes Nashville ser ut att missa slutspelet. Det kan räcka ganska långt.

Det finns få saker som är så förgängliga som en målvakts stjärnstatus i NHL. Förra säsongen var Brian Elliott årets sensation och hälften av ligans starkaste målvaktsduo tillsammans med Jaroslav Halak – målsnittet 1,56 är helt enkelt fantastiskt. Den här säsongen: 3,14 insläppta mål per match.

Los Angeles Stanley Cup-hjälte Jonathan Quicks räddningsprocent har rasat till 89,9. Grundseriens bästa målvakt 2012-2013 Henrik Lundqvist har varit en skugga av sig själv. Mike Smith som var alldeles omutbar i förra vårens slutspel har fallit pladask till jordytan.

Det mest klassiska exemplet i modern historia på ett stjärnskott mellan målstolparna är Washingtons Jim Carey, som kom från ingenstans och vann Vezina Trophy som ligans bästa målvakt 1996, bara för att återigen försvinna. Målvaktsspelet är oförutsägbart, eftersom det påverkas av så många mentala och icke påtagliga faktorer – nerver, självförtroende, lagspel.

Därför ställer sig många klubbar nuförtiden tvekande till att teckna långa kontrakt med målvakter. Efter att transferfönstret stängt medgav Roberto Luongo att hans kontrakt blivit en black om foten. Det är inte det att han spelat dåligt den här säsongen – efter ett misslyckat slutspel förra våren har han däremot varit synnerligen bra – men ingen är beredd att ta risken att ta på sig de nio år och 48 miljoner dollar som kvarstår av hans jättekontrakt.

Nya målvaktsfenomen dyker upp hela tiden, som Anaheims Viktor Fasth och Ottawas Craig Anderson den här säsongen. Varför skulle någon betala sig sjuk för en målvakt som kan tappa formen när som helst, då det kryllar av unga förmågor?

I skenet av detta framstår Nashvilles mångmiljonkontrakt med Pekka Rinne som märkligt. Med sju år och 49 miljoner dollar är det det största kontraktet som någon finländare fått i NHL. Rinne var fantastisk förra säsongen, men har spelat inte en, utan flera riktigt dåliga matcher den här säsongen. Valuta för pengarna? En grym risk ur Nashvilles perspektiv.

Situationen är förstås inte riktigt så dålig som i Philadelphia, där Ilja Bryzgalov hittills visat sig vara en total flopp. Flyers är en rik klubb som har råd att betala Bryzgalov 5,7 miljoner om året, men under de nuvarande kollektivavtalsreglerna innebär det att han slukar 5,7 miljoner dollar av utrymmet under lönetaket fram till år 2020. Smart?

Det är ingen total överraskning att Anaheim är ett av topplagen i år – efter att Bruce Boudreau ersatt slavdrivaren Randy Carlyle var Anaheim i ett skede av förra säsongen det klart hetaste laget i NHL. Nu då Boudreau, en mer  empatisk personlighet som är omtyckt bland spelarna, haft mer tid på sig framstår Anaheim som ett av de starkaste lagen i västra konferensen.

Det är inte heller särskilt förvånande att superstjärnorna Ryan Getzlaf och Corey Perry lagt av med divalaterna och koncentrerat sig på att spela till sig ett rejält lönelyft under den sista säsongen av deras nuvarande kontrakt. Det har lyckats – både Getzlaf och Perry fick varsitt generöst, åttaårigt kontrakt.

Ducks målvaksproblem är också lösta, då Jonas Hiller återhämtat sig från sina neurologiska problem och ex-AIK:aren Viktor Fasth gjort omedelbart succé i NHL. Teemu Selänne har sett trög ut på sistone, men Saku Koivu har däremot storspelat den här säsongen (även hans kontrakt löper ut i sommar).

Det som talar emot Ducks är Boudreaus slutspelshistoria. När Boudreau coachade Washington klarade sig laget ofta bra i grundserien, bara för att floppa i slutspelet. I Anaheim måste han bryta den trenden.

En sak som talar för att Ducks kan anpassa sig till slutspelshockey är att laget dominerat de inbördes mötena med andra topplag i västra konferensen. Anaheim har vunnit alla tre möten med Chicago och två av tre möten med Los Angeles. Förre helgens matcher mot Chicago och LA var just den typ av intensiva, fysiska och täta matcher som ses i slutspelet. Anaheim vann – trots att Ryan Getzlaf saknades i LA-matchen.

Eftersom lagen i västra och östra konferensen inte möter varandra under den förkortade grundserien är det hart när omöjligt att veta var de står i förhållande till varandra. Förra säsongen var dock västra konferensen klart starkare.

NHL:s prisgala brukar vara lika förutsägbar som Oscargalan, så vi kan lika gärna utse grundseriens bästa redan nu. Så här ser sannolikt listan över pristagare ut, ifall inte någon blir skadad eller något annat oväntat händer.

Hart Trophy

Sidney Crosby, Pittsburgh

Bäst. Helt enkelt.

Norris Trophy

Kris Letang, Pittsburgh

Med nuvarande takt skulle Letang göra 82 poäng under en full säsong, vilket kan jämföras med magiska Erik Karlssons 78 förra säsongen. Utgick dock med skada efter första perioden när Pens mötte Bruins på söndagen.

Vezina Trophy

Corey Crawfor, Chicago

Det finns många bra målvakter, Tuukka Rask, Pekka Rinne, med flera, men Crawford har inte fördelen av att spela i ett defensivt inriktat lag.

Calder Trophy

Dougie Hamilton, Boston

Spelat säkert i försvaret och också tagit sig för i offensiven.

Selke Trophy

Eric Staal, Carolina

Största orsaken till att Hurricanes hänger med i slutspelsjakten.

Lady Byng Trophy

Patrick Kane, Chicago

En ruskigt bra spelare som tycks vara på spelhumör den här säsongen. Två utvisningsminuter hittills.

Jack Adams Trophy

Michel Therrien, Montréal

En no-brainer efter att ha fört Les Habs från jumboplatsen till toppen i Östra konferensen.