Synen var surrealistisk. Teemu Selänne, 43, stod där med sin bronsmedalj efter att ha pangat in två mål bakom omöjliga Jonathan Quick i bronsmatchen mot guldfavoriten USA. Hur är det möjligt?
Därför att ishockey är en lagsport, där taktik, laganda och samarbete alltid väger tyngre än individuell briljans. När Finland än en gång tog ett fullständigt oväntat brons kan det inte längre betraktas som en överraskning. Det är i själva verket lite förvånande att det fortfarande finns de som blir förvånade över att länder som Finland kan klara sig trots att inte en enda finländare ryms med bland de 25 bästa i NHL-poängligan.
Jag medger att jag hörde till skeptikerna inför OS i Sotji. Jag var säkerligen inte den enda som trodde att ytterligare en gång till var för mycket begärt av Teemus generation, som fortfarande såg ut att tvingas ensam bära facklan i Sotji.
I synnerhet som Selännes NHL–karriär definitivt gått utför. Speltiden kretsar kring 10 minuter och i ett skede gick Selänne nitton matcher utan mål.
För att inte nämna hur Finlands mest erfarna backar Sami Salo och Kimmo Timonen dragits med skador och blivit långsammare med åren. Att Kalervo Kummola fastnade för att anställa trollkarlen bakom miraklet i Turin, Erkka Westerlund, för att leda Sotjiprojektet kändes lika fräscht som att göra en ny Kummeli–film.
Sannolikt blir Kummeli V en publiksuccé, vilket efter den mördande kritiken känns lika sannolikt som att Selänne vinner OS-brons 2014. Det handlade förstås inte enbart om honom – tvärtom. Det handlade framför allt om laget. Precis som 1998, 2006 och 2010.
Med tanke på Finlands framgångsrika historia i OS – fyra medaljer i de senaste fem turneringarna – fanns det fog för en viss optimism före turneringen i Sotji. Tills Saku Koivu tackade nej och Mikko Koivu och Valtteri Filppula båda blev skadade. Om de inledande matcherna tände en gnista av hopp slocknade det hoppet i och med Aleksander Barkovs skada.
I början av turneringen såg veteranerna endast gamla ut, lagspelet haltade och målvaktsspelet, som skulle vara Finlands trumfkort, var inget märkvärdigt. Det var bara ynglingarna som övertygade, men motståndet bestod ju av blåbärsnationer.
I gruppspelsfinalen mot Kanada förändrades allt. Selänne såg ut som en stjärna igen, försvarsspelet fungerade, ynglingar som Sami Vatanen och Olli Määttä visade att de kan göra skäl för sig också i hårda duster och Tuukka Rask visade att han är en av världens bästa målvakter. Framför allt syntes det att lagandan, offerviljan och kampglöden som fört finska landslag till framgångar förut fanns där även i Sotji – även om anfallsspelet var obefintligt.
Matchen mot Kanada ingjöt finländarna med självförtroende och tillit till sig själva, sitt spelsystem och varandra. Till slut hade ett överskattat, osammanhållet Ryssland inte en chans mot ett sammansvetsat, kämpande, uppoffrande finskt lag. Låt vara att Rysslands målvakt hjälpte finländarna mer än lite på traven.
Finland spelade smart försvarsspel, pressade när det fanns tillfälle, drog sig snabbt tillbaka och bemannade mittzonen när Ryssland anföll och tvingade de skickliga ryssarna ut i sarghörnen i försvaret. Resten ordnade Tuukka Rask. Några vassa anfall gav utdelning och Finland behövde inte bekymra sig om att göra fler mål. Erkka Westerlund som bäst. Han implementerade ett enkelt och tätt försvarssystem som grundar sig på tålamod och samarbete och lät samtidigt spelarna förverkliga sig själva i anfallszonen. Ryssland har alltid haft det svårt att få lagspelet att fungera, utan förlitat sig på individuell talang. Längre än så bär det inte i stora matcher.
I semifinalen mot Sverige fanns tyvärr inte samma intensitet och glöd i Finlands spel. Då fungerar det inte längre lika effektivt, för Finland har inte invidider som kan kliva fram och avgöra enbart med sin talang. Finländarna kunde inte rubba Sveriges betongförsvar, utan hamnade ut i sarghörnen och förlorade så gott som varje tvekamp. Ett par bakslag och finländarna såg uppgivna ut. Plötsligt var självförtroendet som bortblåst. Kanhända Sverige är för skrämmande. Kanhända inverkade det någonstans längst inne att Rask inte kunde spela och att Kari Lehtonen aningen enkelt släppte in ett mål. Målvaktsspelets betydelse kan inte betonas nog: Tjeckien är ett lag som länge påmint om Finland, men med värdelöst målvaktsspel hade tjeckerna inget att hämta i Sotji.
I bronsmatchen mot USA hade lejonen återfunnit viljan att kämpa om segern. Med lite kampvilja och glöd kunde finländarna lätt penetrera det aningen lättbyggda amerikanska försvaret. De besvikna merikanerna sprudlade av individuell talang, men de spelade lojt och det var ingen match för Finland att hålla dem borta från målsektorn.
USA producerade en liten spurt efter Finlands 2-0-mål, men efter det lade amerikanerna sig på rygg. Deras turnering tog slut i fredagens semifinal mot Kanada och som vanligt var nordamerikanerna föga intresserade av en bronsmatch. Jonathan Quick visade sig vara en väldigt dödlig målvakt om han inte får hjälp av sitt försvar.
USA förtjusade i början av turneringen, men det svaga försvaret och lätta anfallet blev amerikanernas undergång. De hade helt enkelt inga vapen mot Kanadas rörliga och fysiska betongförsvar. Kanada spelade ett taktiskt moget spel och var mycket mer överlägset än siffrorna 1-0 ger för handen.
Lite som Finland mot Sverige, fast i en annan skala. I ärlighetens namn är både USA:s och Kanadas högsta nivå betydligt högre än Finlands och Sveriges.
Ta Patrick Kane till exempel. Han framstår för den finska stora publiken som en stor loser, efter två missade straffskott i bronsmatchen. Men det här är alltså killen som tvingade OS-finalen i Vancouver till förlängning, som sköt segermålet när Chicago vann Stanley Cup 2010 och som valdes till slutspelets MVP när Chicago på nytt vann Stanley Cup 2013. En lite dålig dag på jobbet i bronsmatchen.
Teemu Selänne fick avsluta sin landslagskarriär med stil. Tidernas poängkung i OS, fyra medaljer och två mål i bronsmatchen. Vilken sagolik avslutning på karriären.
Men det bästa för finländsk ishockey är de besked vi fick med tanke på framtiden. Olli Määttä, 19, kommer att briljera i många OS och Sami Vatanen, 22, tillför en helt ny dimension till Finlands anfallsspel. En sådan back har inte Finland haft sedan Reijo Ruotsalainen. Aleksander Barkov, 18, kommer att vara en av Finlands ledande centrar i många år framöver. Mikael Granlund, 21, börjar först nu slå ut i full blom som en offensiv center i världsklass. Mikko Koivu, 30, och Valtteri Filppula, 29, spelar i många år till. Tuukka Rask är bara 26, men Finland har många nya stormålvakter på väg. Då var typer som Rasmus Ristolainen inte ens med i OS. Framtiden ser hyfsat tryggad ut, fastän en generation där emellan gick nästan helt förlorad och Finland inte kunde producera mer än enstaka elittalanger på flera år.
Att vi får se ovannämnda stjärnor i landslagsdressen förutsätter förstås att NHL är med i OS. NHL-klubbägarna vill hellre återinföra World Cup, som ger dem större intäkter, men spelarna vill spela i OS. Kan bli en svår nöt att knäcka i förhandlingarna mellan NHL och NHLPA.
Finland lär få ett namnstarkare lag på benen i nästa OS/World Cup. Men som Sotji bevisade, Finland vinner som ett lag. Förstås, lättare är det med bättre individer.
Jag måste medge att jag hörde till skeptikerna inför OS.